Pappa, min fina pappa.

12 år av saknad.
För två veckor sen hörde jag min bästa vän säga "hälsa pappa".
Det är nåt jag gjort flera tusen gånger. Men just då högg de till i bröstet.
Utan att säga något lät jag tårarna falla ner för kinden.
Ibland har jag stunder då jag bara tänker på pappa någon gång om dagen.
Inget märkvärdigt. Dagarna passerar obemärkt.
Men vissa dagar håller hela min värld på att raseras.
Ibland är saknaden så stor.
Viljan att ha en pappa och ringa till är så stor. Ringa och berätta hur min dag varit, hur duktig Rasmus är på dagis. Hur fint vi har det hemma och hur mycket bättre det är på landet än i stan.
De här dagarna hjälper det inte att någon säger att "han ser dig ändå, och allt du gör".
Det är dom här dagarna jag vill ha någon att få svar från. höra en röst i andra änden som avslutar samtalet med "jag älskar dig" som vi alltid sa när han levde.

Min pappa var den snällaste pappan man kan ha.
Även om vägen till varandra var mer än krokig, så visste jag alltid att jag att han fanns där.
Att han var alkoholist är inget jag hymlar med. Det fanns dagar jag gick omvägar hem från skolan för att "råka" gå för bolaget för att få träffa honom, om en för en liten stund så var det värt det.

Jag har funderat många gånger på om pappa kände på sig att det var dags. Sista gången jag pratade med honom frågade han hur jag hade det hemma och hur jag mådde.
Vi pratade inte speciellt länge. Han avslutade samtalet med "jag älskar dig". Sen gav jag luren till farmor igen och gick ut i köket igen. Tre dagar senare fanns han inte mer.
Och hur hade det varit om jag inte tagit en buss ut till farmor den dagen på ren chansning?
Vem hade ringt? Hade jag reagerat annorlunda? Hade jag blivit mer ledsen?
Redan när jag fick reda på beskedet att pappa inte fanns mer hade jag slagit på min sköld mot farmor. När hon var ledsen höll jag inne allt för att inte göra henne mer ledsen.
Detta gäller även idag. För henne visar jag mig stark.Älskade lilla farmor.

Detta kanske har påverkat mig, jag visar inte gärna att jag är ledsen. Jag håller gärna allt inne tills någon trycker på en öm punkt och då brister allt.

Saknaden jag känner är inte bara en saknad. Det gör verkligen ont i hela kroppen dom dagarna.
Allt är som en dimma. Det är lögn det dom säger, att med tiden känns det bättre.
Det var bättre när jag var yngre. Då  grät jag när jag var ledsen, sen var det bra. Det hände oftare än nu. Idag är det mer en smärta som ibland suger tag och vissa dagar kryper tillbaka.

Ditt ansikte sen? Det kommer jag knappt ihåg. Och anstränger jag mig så kommer jag kanske ihåg din röst.Men det kanske är som mamma säger att man kommer ihåg men att man lägger det längst in i själen, hjärtat som ett slags försvar mot att bli ledsen.
Kanske, kanske inte.

Min älskade pappa, om du visste hur saknad du är.
Du som skulle fått vara med på allt.
Du har ju faktiskt blivit morfar.
Och gömd inom mig har jag en dröm om att du skulle fått lett mig fram till altaret.

Saknad och älskad.

1962-2000.

Vilken helg det varit, eller snarare vecka.
förra veckan hade rasmus och jag sällskap varje dag, älsklingen hade semester.
Det hände mycket under den tiden, bla bestämde vi oss för att åka och köpa ett nytt kylskåp då det andra hade sagt upp sig, mer eller mindre. 
Väl hemma med det nya, lät vi det stå en dag pga av kylskåpets innehåll osv.
Morgonen efter var jag supersugen att ställa in all mat och utnyttja alla utrymmen.
Henke tog ut det gamla och vi möts av en smärre chock.
Inte nog med att det är en trappa ovanför kylskåpet så har dåren som bodde här innan sågat i kylskåpet, så det blir perfekt passform. som om inte det räckte så har han tätat med frigolit och silvertejp.Det är det mest korkade man kan göra!
Så nu får vi istället riva en vägg och göra om lite, inte riktigt tänkt så men vad gör man.

I övrigt så var vi och badade med Jonathan och Rasmus på badhuset. hur kul som helst.
Barnen var mer vilda än tama.
I övrigt har vi inte gjort nåt speciellt. Henke tog premiärturen på Motorcykeln i fredags, ingen var lyckligare än han.
I söndags var det dags för dop, både för mig och Minnah.
Nervös var jag, och jag skakade värre än ett asplöv på hösten.
Men allt gick fort och smärtfritt, och jag blev både döp och gudmor åt den skönheten.

Mycket lyckad vecka!

Mycket

Hur gick seansen sen då?

Jag åkte hemifrån med låga förväntningar och nästan lite motsträvig till denna upplevelse.
Men samtidigt med en hög önskan om att få svar från pappa.
Väl där vågade jag mig inte ens ut på toa, utan satt som nålar konstant.
Mats, som han heter började. Vi var åtta stycken som satt och lyssnade.
Han och det tränande mediet Kicki turades om, efter att ha varit likblek i ansiktet efter allt dom berättat så vart det fika. Jag och mamma tog en nypa luft, en välbehövlig sådan.
väl där ute berättade Mats att han såg en häftig sak när han tittade på mig.Han såg en motorcykel, som avspeglade mig och hur jag är. Att jag gillar fart och fläkt. Jag fick inte fram ett ord.

Efter en välförtjänt paus, satte vi oss igen och det kvinnliga mediet fick kontakt med en kvinna som visade sig vara moster till kvinnan brevid min mamma. Under denna tid satt Mats och kollade på mig intensivt. Jag tittade bort och låtsades som ingenting. Jag hade ju ställt in mig på att jag skulle gå hem och vara den enda som dom inte kunde berätta något för.
När Kicki hade pratat klart så  vänder han sig till mig.
Han tittade på mig och sa, jag ser en man.
Redan där kände jag tårarna bränna bakom ögonlocken.
Jag ser en kraftig man. Där gick det utför.
Han berättade att den här mannen kändes ung för mig, fast han inte var det.
Och att när den här mannen gick över som dom säger så gick det fort. Han beskrev känslan han fick som om att det var som om nåt rycktes bort och att fram till idag har det varit mycket oförståelse, mycket varför och undran.
Han såg också att strax efter att han gick över så hände det en stor sak, och att den här mannen hade ett finger med i spelet.
Mitt uppe i allt frågade han om jag ska flytta eller om jag håller på och flytta.
Och även att han såg ett rött hus med vita knutar, detta skulle vara "det slutgiltiga". Runt omkring mig finns det massa djur, även vatten och som inte är jämn, utan mer kullar osv.
Han berättade att den här mannen berättade minnen för honom. Han såg en liten flicka med haklapp.
Han frågade om jag sköter om någon. Och att när jag är där så är jag en person, och när jag går därifrån är jag en person. Men att det är på ett positivt plan, och att jag är engagerad när jag är där.
Han frågade även om farmor, och en kakburk.

För att ge liten info om vad han såg så har jag detta att säga.
Den kraftiga mannen som han såg är min pappa, och efter att han rycktes ifrån mig har jag många gånger undrat varför och inte förstått. Och det Mats sa att för mig var mannen ung, men inte egentligen. Det är för att för mig kommer pappa alltid vara 38, den åldern han var i när han gick bort.
Strax efter att han gick bort flyttade jag till fosterfamilj, och troligen hade han ett finger med i spelet då.
Flytten då? Jag är mitt uppe i en flytt och det har varit många frågetecken om den. Ända fram till idag, trots att lägenheten är uppsagd.
Alla djur han såg är alla dom jag har runt mig, våra katter, Tyson, korna och hästarna.
Flickan med haklappen då? Det är jag. Det är jag som liten, på ett foto som finns inom min familj har jag en haklapp när jag sitter på en stol.
Vem sköter jag då? Jo min farmor. Och det stämmer, där är jag en person och hemma är jag en, men när jag är där är jag 100 % engagerad.

Det finns hur mycket som helst att berätta om denna upplevelse, detta var bara en del av allt han sa. Detta var värt pengarna och jag fick svar på den enda fråga jag haft genom åren.
Hade pappa ont innan han gick bort? Nej det hade han inte

Med detta i sinnet ska jag nu vila.

 

Jag tävlar om en valfri doppresent från Darlingexpress.com på Sandras blogg.
Tävla HÄR.