Pappa, min fina pappa.

12 år av saknad.
För två veckor sen hörde jag min bästa vän säga "hälsa pappa".
Det är nåt jag gjort flera tusen gånger. Men just då högg de till i bröstet.
Utan att säga något lät jag tårarna falla ner för kinden.
Ibland har jag stunder då jag bara tänker på pappa någon gång om dagen.
Inget märkvärdigt. Dagarna passerar obemärkt.
Men vissa dagar håller hela min värld på att raseras.
Ibland är saknaden så stor.
Viljan att ha en pappa och ringa till är så stor. Ringa och berätta hur min dag varit, hur duktig Rasmus är på dagis. Hur fint vi har det hemma och hur mycket bättre det är på landet än i stan.
De här dagarna hjälper det inte att någon säger att "han ser dig ändå, och allt du gör".
Det är dom här dagarna jag vill ha någon att få svar från. höra en röst i andra änden som avslutar samtalet med "jag älskar dig" som vi alltid sa när han levde.

Min pappa var den snällaste pappan man kan ha.
Även om vägen till varandra var mer än krokig, så visste jag alltid att jag att han fanns där.
Att han var alkoholist är inget jag hymlar med. Det fanns dagar jag gick omvägar hem från skolan för att "råka" gå för bolaget för att få träffa honom, om en för en liten stund så var det värt det.

Jag har funderat många gånger på om pappa kände på sig att det var dags. Sista gången jag pratade med honom frågade han hur jag hade det hemma och hur jag mådde.
Vi pratade inte speciellt länge. Han avslutade samtalet med "jag älskar dig". Sen gav jag luren till farmor igen och gick ut i köket igen. Tre dagar senare fanns han inte mer.
Och hur hade det varit om jag inte tagit en buss ut till farmor den dagen på ren chansning?
Vem hade ringt? Hade jag reagerat annorlunda? Hade jag blivit mer ledsen?
Redan när jag fick reda på beskedet att pappa inte fanns mer hade jag slagit på min sköld mot farmor. När hon var ledsen höll jag inne allt för att inte göra henne mer ledsen.
Detta gäller även idag. För henne visar jag mig stark.Älskade lilla farmor.

Detta kanske har påverkat mig, jag visar inte gärna att jag är ledsen. Jag håller gärna allt inne tills någon trycker på en öm punkt och då brister allt.

Saknaden jag känner är inte bara en saknad. Det gör verkligen ont i hela kroppen dom dagarna.
Allt är som en dimma. Det är lögn det dom säger, att med tiden känns det bättre.
Det var bättre när jag var yngre. Då  grät jag när jag var ledsen, sen var det bra. Det hände oftare än nu. Idag är det mer en smärta som ibland suger tag och vissa dagar kryper tillbaka.

Ditt ansikte sen? Det kommer jag knappt ihåg. Och anstränger jag mig så kommer jag kanske ihåg din röst.Men det kanske är som mamma säger att man kommer ihåg men att man lägger det längst in i själen, hjärtat som ett slags försvar mot att bli ledsen.
Kanske, kanske inte.

Min älskade pappa, om du visste hur saknad du är.
Du som skulle fått vara med på allt.
Du har ju faktiskt blivit morfar.
Och gömd inom mig har jag en dröm om att du skulle fått lett mig fram till altaret.

Saknad och älskad.

1962-2000.