Jag har inte gett upp.

Jag blir så less. Varför ska jag dra allt själv? Det är inget himmelrike jämt att ha barn. Även om de lyckliga stunder överväger de tråkiga med hästlängder så finns det upp och ner gångar.
Att alltid ligga på helspänn ifall han skulle bli sjuk, att aldrig riktigt kunna slappna av.
Det viktiga i det här är att inget av det som skrivs ska tas som att jag vill bli av med mitt barn.
Kan tänka mig att jag inte är ensam om att känna såhär.
Jag lever själv med min son, trots att jag har en underbar pojkvän som gör allt för oss så kan jag inte hjälpa att jag ibland känner mig ensam.
Jag är glad utåt, men när mitt barn somnat så kommer ångesten, alla tankar.

Än har jag inte gett upp, jag ska rida ut detta.

Jag är fast.

Luciatåg på dagis.

Årets första julbord.

Hemma efter en fullspäckad dag. Började dagen tidigt med bompa, med en supermysig liten prins.
Inte min grej att gå upp tidigt, men upp o hoppa, morgonloppa!
Vi åkte till tomten och på julmarknad med barnen. hur mysigt som helst.
Och idag faller snön också, hur mysigt som helst. Äntligen, hoppas bara det får ligga kvar.
Åkte hem, laddade om batterierna en snabbis och sen for vi iväg igen, till samma ställe dock, men annat ändamål. Nu var det dags för julbord. Oj vad gott det var. Hur mycket som helst att välja på.
Och allt, precis allt var hemlagat. Gudomligt!
Det saknades dock den viktigaste personen i mitt liv. Han är på kurs/julbord i göteborg över helgen.

Vi varvar ner kvällen med Blixten Mcqueen, för ca 105874 gången. 
Puss o kram, skumbanan!

Min egna hjälte.

Svenska hjältar-galan. Vilket program.
Tårarna faller mest hela tiden.
Det får mig att fundera. Vem är min hjälte och på vilket sätt.

Om jag får välja en person, en enda. så skulle jag nog välja min mamma.
Hon är min hjälte. Den 5:e januari är det 7 år sedan min älskade mamma drabbades av en hjärnblödning.Hon vart akut dålig, som de flesta andra som drabbas. Jag fick ett samtal på kvällen, där jag fick besked om att mamma hade först varit i Norrköping, på akuten där. Men sedan fått åka till Linköping och att jag var på väg att bli hämtad för att åka dit. Min mamma, min fina mamma. Hur kunde hon drabbas av något så hemskt?
Hon svävade mellan liv och död, hade änglavakt som läkaren hade uttryckt sig.
Hon opererades i Uppsala i tolv timmar. Sen fick hon komma till linköping igen.
Det som gör henne till min hjälte är att hon efter detta, trots att hon fick men för livet, och att hon får äta tabletter livet ut, så gick hon tillbaka till jobbet efter 2 år. Hon försökte verkligen, hon jobbade sina timmar. Trött vart hon men hon gav aldrig upp.
Nu, många år senare och många krafttag senare har hon nu gått i pension.
Och med detta sagt är hon min alldeles egna hjälte och förebild.

Mamma, jag älskar dig. Glöm aldrig det.

Jag sitter här med alla tankar. hur det kommer gå till, hur det kommer kännas. Hur stark jag behöver vara för farmors skull. Det stundas en begravning på fredag. Den har förföljt mig i flera veckor, o det spelar ingen roll om jag somnar på dagen eller natten, jag drömmer om den iallafall.
Det är verkligen hemskt, jag har daglig ångest.

Vill bara att allt ska vara över, så jag kan koppla av.
Pappas begravning minns jag som om det vore igår. Vit kista, blått bårband, röda rosor.
Då var jag inte tillräckligt gammal för att känna det psykiskt jobbiga, mot vad jag gör nu.
Jag måste vara stark, så länge jag klarar mig tills jag kommer hem.

Glad att jag har min fina älskling i mitt liv. Trodde inte någon kunde göra mig, oss såhär lyckliga.
Rasmus är helt tokig i Henke, vilket värmer hjärtat. Att höra dom leka o busa är som bomull för själen. Är mitt barn lycklig, är jag hälften så lycklig.
På fredag åker han till sin pappa, o jag får ett par dagar barnfritt. så skönt att bara rå om varandra o göra det vi känner för utan att planera nåt i förväg.

Inatt är han i Göteborg, min älskling. Har alldeles för svårt att vara själv när jag mår såhär, så natten blir nog lång. Men musik, tända ljus och en varm dusch får duga ikväll.