Jag blir så less. Varför ska jag dra allt själv? Det är inget himmelrike jämt att ha barn. Även om de lyckliga stunder överväger de tråkiga med hästlängder så finns det upp och ner gångar.
Att alltid ligga på helspänn ifall han skulle bli sjuk, att aldrig riktigt kunna slappna av.
Det viktiga i det här är att inget av det som skrivs ska tas som att jag vill bli av med mitt barn.
Kan tänka mig att jag inte är ensam om att känna såhär.
Jag lever själv med min son, trots att jag har en underbar pojkvän som gör allt för oss så kan jag inte hjälpa att jag ibland känner mig ensam.
Jag är glad utåt, men när mitt barn somnat så kommer ångesten, alla tankar.
Än har jag inte gett upp, jag ska rida ut detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar