Mitt 2011

Januari; Allt började väl i december redan, men nu vart det bestämt, jag flyttade in till stan. Flyttade isär med min sambo o mitt barns pappa. Splittrade drömmen om familj.
Hittade en liten 2:a utanför staden. något som jag kom att kalla "landet mitt i stan". Jag kände endast en person här, och det väldigt ytligt. ensamt till en början, jobbiga känslor, tankar o allt annat som for omkring i huvudet.

Februari; Samma stund som jag fick ett jobb som serviceassistent, så blev 2 plötsligt 4 på 50 kvd.
Min syster flyttade in med hennes son av helt oväsentliga anledningar.
Det fick mig att få upp humöret lite. Vi lagade mat ihop, satt vid datorerna på kvällarna ihop. Det var mysigt. Men ensamheten fanns där trots allt.

Mars; Jobbade på, fyllde år. Fick en underbart god bakad tåra av syster helt oväntat på det lilla partyt jag hade. Det var riktigt kul och minnesluckorna fick man nog på köpet.


April, Inget nämnvärt hände. Syster flyttade ut och jag fick erbjudande om en annan lägenhet i samma område, fast ett hus fram o en våning upp. Kunde inte bli bättre då den jag bodde i nu var i ett allt för välbehövligt renoveringsskick.

Maj, Flyttade jag in den nya lägenheten. Utan att ens ha sett den öppnade jag dörren samma dag jag fick nycklarna och blev helt kär. Parkettgolv, fondväggar och ljust kök. Oh jag var så lycklig.
Jag fick jobb på Lidl två veckor senare och livet kunde inte bli bättre, jag såg ett ljus i tunneln.

Juni; Sommaren började och jag jobbade på. Trivdes som fisken då jag äntligen satt bakom kassan igen, vilket jag längtat efter sedan jag slutat på Ica.
Värmen kom och sena kvällar blev allt vanligare. Grillning och fotboll, ljusa ljumma kvällar, hur skönt som helst.

Juli; Varmt som tusan, grannfrun och jag brände oss då vi tog oss en "snabbsol" på brygga vid bråviken. dumt gjort nu såhär i efterhand. Vi kände att det här tar ju inget men ack så fel vi hade. Svårt att sova, röd hud som aldrig gav med sig och sol undvikning det vart en vardag ett par dagar fram.

Augusti; fick förläng i tre månader till. Hur skönt som helst. Fick et litet telefonsamtal uppifrån landet om att det fanns en dejt till mig. Hugaligen var min första tanke, blinddate är fasen inte min stil. Men tog numret och smsade lite försiktigt. Mitt frö blev helt galen i kilen direkt. Underbara unge.

September; Började träffa killen med stort K ganska mycket, sms:en gick varmt och kunde det bli fullt så hade det garanterat blivit det. Träffades mer och mer och efter en utekväll var jag fast.
Jag vart blixtförälskad i hans händer, hur han log och hur han var mot både mig och min son.

Oktober; En natt blev till flera och jag kände att han var verkligen rätt för mig. Han gjorde mig så lycklig. Lyckligare än vad jag varit på väldigt väldigt.länge.
När det började närma sig november och kyla så besätmde jag mig. Han var killen jag inte ville dela med någon annan. 27 oktober satte vi som våran dag.

November; Var så lycklig mest hela tiden att jag inte har något speciellt minne. Allt gick som i en dimma. Min sista arbetsdag var den 29 November och trots detta så var humöret på topp. Jag kände ro i kroppen.

December; Ångesten över julafton kom redan i november men nu var det riktigt jobbigt. Hur skulle vi fira julafton? Vara utan mitt frö under julhelgen? Tusen tankar flög omkring och dagligen undrade jag. Julgran införskaffades och julsaker sattes upp. killen med stort K fanns där hela tiden. Julafton kom och den spenderades halva med H's mamma med familj för att sedan lämna mitt för till sin pappa och sen åka till mamsen för att ha en riktig jul som jag inte haft på flera flera år.
Nyår vart den bästa på flera år den också, grannfrun med familj kom ut till landet och spenderade kvällen med oss och barnen. God mat och goda skratt kvällen igenom.

Året som började längst ner i avgrunden avslutades på topp.
Det är väl inte riktigt korrekt att tacka någon, någon speciell. Men det finns en del personer som borde höjas till skyarna. Några som har satt sig djupt, och djupare än vad det egentligen är möjligt.

Martina; Nyfunnen vänskap som förblir livet ut. Kan inte uttryckas mer än så. Utan hennes o hennes familj hade jag nog inte ens varit halvvägs.

Zandra; Den hjälp hon ställt upp med, det hon bidragit med trots avståndet är ovärdeligt. Den vänskapen kommer aldrig ta slut.

Och resten har tagit sin plats, och vissa är inte ens värda dammet under min säng.
Mitt 2011, ett år av blandande känslor.
Nu har jag bara 2012 att se fram emot, och det med riktig glädje.